Att sitta kväll efter kväll alldeles alena. att inte ha något att göra. läxorna är gjorda och ännu mer därtill. kylskåpet är lensat och magen är tjock. tankarna går till än den ene och än den andre, hör till och med av sig till några av dem. inget svar, ingen respons, inte ens ett nej, ingenting!
får man minsta lilla förhoppningen den ena dagen, slås den direkt ner den andra dagen av att ingen bryr sig om att ringa och säga att det inte blir nåt. där står jag själv, ute i regnet. väntar.... och väntar... tills jag känner tårarna rinna och först då inser jag att jag har väntat förgäves...
det blir helg, jag tar tag i mitt liv och bestämmer mig för att ta på mig finbyxorna, vackra blusen, en mild makup och stylat hår. går ut... kanske någon lägger märke till mig. ja, där mötte jag en blick, men den slogs fort ner igen när de vackra ögonen fick se mitt leende, järnleendet!
jag går promenaden längs huvudgatan, det är mörkt och jag står under den enda lyktstolpen som itne lyser i hela parken. den är trasig. det är här jag hör hemma, i mörkret och ensligheten. ensamheten runt om den släckta lyktstolpen. Jag ÄR nog den släckta lyktstolpen. alla andra har tendensen av att alltid lysa. det är inget fel på dem. de har varken skönhetsfel eller inre brister som gör att de inte kan lysa. de lyser konstant. man kan ju undra varför ingen vill försöka tända denna slocknande lyktstolpe. kanske för att ingen bryr sig, kanske för att ingen vågar komma i närheten eftersom de är rädda för att själva bli offer för det mörka, dystra och läskiga kring det slocknande ljuset.
jag går vidare. orkar inte tänka på det mer. sparkar på en sten medans jag går. jag får studsa från den ena sidan till den andra sidan av vägen för att hela tiden ha stenen framför mig. sparka på den så den kommer framåt. inte mot något egentligt mål. bara framåt. då går mina tankar direkt till stenen. tänk att alltid ha någon som går bakom och sparkar fram en. stöttar och hjälper och som, så fort den ser lyset bli svagare, får liv i det igen.
ja tänk...där gick jag i min ensamhet och associerade till än det ena än det andra. tills jag slutligen fick sluta upp med att gå eftersom jag fick sådan skoskav. jag kom hem till en tom lägenhet. såg de gjorda läxorna på bordet framför mig. tog en snabb titt på telefonen för att se om man kanske fått något meddelande. inte ett enda. vad hade jag hoppats på egentligen?! tog av mig sminket, ruffsade till håret, klädde om till ”oömma” kläder och satte mej med en suck i fotöljen framför tv:n. E-N-S-A-M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar