varför skall alltid de mest underbara känslorna släpa med sig de mest fruktansvärda känslorna samtidigt?? varför kan de ”goda” inte bara slå ner de ”onda” ... oftast är det tvärtom. tänk om det är så att de ”onda” egentligen är de ”goda”?!
vem gör det bästa valet egentligen, den som säger nej på grund av osäkerhet eller den som säger ja på grund av okunnandet av att säga nej??
är det nån som förstår mina frågeställningar?? eller har det bara slått slint i mitt förnärvarande dunkande huvud??
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
du sa till mig när vi var små
”vår vänskap kommer alltid att bestå”
på den tiden var det bara vi två
varför behöll vi det inte så?
vänskapen tog jag som evigt sann
vi var som skapta för varann
vad var det som gjorde att den försvann?
säg mig det, du som kan.
en dag du bara där stog’
min hand i din du försiktigt tog
ett försiktigt men vackert leende du log
sen sa du: ”nu får det vara nog”
jag kan det ännu ej förstå
vad var det som fick dig att känna så?
vad gjorde att vår vänskap ej kunde bestå?
en gång var det ju bara vi två!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar