Självömkans träsk

Jag har inte kunnat fokusera mig på att skriva här nu på ett tag. Många bra undervisningstimmar i skolan och fantastiska gudsmöten skulle kunna vara ett axplock av allt som egentligen hänt sedan sist jag satt och skrev. Istället för att fokusera på allt bra har jag slutit in mig i en isolation från omvärlden. Jag har gjort stora feta hönor av små ynka fjädrar och flytt från mitt ansvar istället för att konfrontera de små saker som dykt upp för att att sedan gå vidare...

Under några veckor har jag tyckt att livet är kämpigt. Allt går på rutin. Vardagen är endast tråkig vardag, utan minsta gnutta spänning och istället fylld av ensamhet, olycka, ilska och tårar. Det finns ingen som står på min sida, alla hatar mig, jag är ful, fet, ovärdig all kärlek och frågan är om ens Gud finns kvar!! ja... sådana var mina tankar. JAG VAR FAST I SJÄLVÖMKANS TRÄSK.

Tankarna på min värdelöshet grundade sig mycket i mitt förflutna. Saker jag ångrar men inte kan få ogjort. Jag pratade sent en kväll med en god vän och han frågade mig: "Tänker du låta ditt förflutna påverka din framtid?" Han sade även åt mig att att rycka upp mig från all självömkan. AJ! vad ont det gör när man får sådana kängor kastade över sig! Men ack, så bra det är! På en gång insåg jag sanningen om vad jag höll på med! Jag bad Gud, i en enkel tyst bön, om förlåtelse och rening. Morgonen efter vaknade jag upp av mig själv (trots att jag bara sovit fyra timmar) med en otrolig lycka fylld inom mig. Jag satte mig upp och funderade yrvaket på vad som gjorde mig så glad. Då kom jag på. Jag visste att jag var förlåten! Jag hade under natten drömt om att jag suttit i skolan och försökt anteckna under lektionen men att jag inte förmådde få ner någonting på papperet. Då började pennan skriva av sig själv, och den skrev "du är förlåten, lämna allt bakom dig". Jag hoppade ner från sängen och kunde inte fatta att det var sant. Jag gjorde mig iordning för avfärd till skolan för att där få pricksäker undervisning. Det blev en dag fylld av aha-upplevelser och profetiska tilltal...

Det är fantastiskt skönt att veta att vi alltid har en som alltid står på vår sida och som älskar oss trots ALLT, trots vårt ego, våra fel och brister och vår självupptagenhet. En tacksamhet utan gräns fyller mig ännu en gång! Oh mitt hjärta ber en stilla bön om tacksamhet:

Tack älskade fader för din kärlek mot mig. Tack för att du om och om igen förlåter mig trots att jag om och om igen sviker dig. Tack för de underbara vänner jag har som inte bara uppmuntrar och stöttar utan som oxå läxar upp och uppmanar till att ta itu med saker som inte är bra för mig och som i slutändan oxå leder till fördärv för andra i min närhet. Tack för allt det goda du gett mig i livet!! Du betyder allt för mig!! Amen!

PS 40:3-4
"Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren."