På vägen till och från skolan åker jag tåg, lidingöbanan. Den sista sträckan, från Torsvik till Ropsten, går över vattnet. Så här års ligger det is på sjön. När jag med stirriga ögon tittade ut över vattnet denna morgon såg jag att det på vissa ställen fanns stora hål där isen hade smällt. Mina tankar skenade iväg: Det är på isen jag går. Den har tidigare känts mycket hård och fast och inte alls vidare svår att gå framåt på. Nu har solen och vattnet, på många ställen, lyckats göra hål på den. Runt hålen är isen mycket bräcklig, man kan inte gå där, då trillar man i och vem vet vad som då händer! Jag drog en djup suck där jag satt i kupén och blundade. Uppgiven. Då kände jag helt plötsligt en frid som inte går att beskriva och med den en uppbyggande glädje. I mitt öra viskades det:
"isa, du har själv sagt att du inte behöver ängslas eftersom du vet att jag går med dig. Följ mig. Jag kommer inte låta dig falla i vattenhålen, isen under dina fötter kommer att bära trots att du på vissa områden står så nära att du faller om du så bara andas. Tro på mina löften. De står alltid kvar."
Tänk att man ibland låter omständigheter (vattnet och solen i min tillsynes vacklande liknelse) sätta hål eller andra enorma hinder på sin väg så till den milda grad att man känner meningslöshet! Att jag får höra Herrens röst viskande till mig på tåget fyller mig med mod, hopp och framför allt en enorm tro. Jag kommer fortsätta gå på isen. Det kommer vara farligt på vissa ställen men jag går på Hans ORD och jag går på Hans LÖFTEN och då VET jag att isen kommer att hålla!
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna löftena:
de står kvar.
Lewi Pethrus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar