Hopp i hopplösheten

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag vet väl vilka avsikter jag har med er, säger Herren:

välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Jer 29:11

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Ibland går det inte att sätta ord på det man går igenom eller hur man känner sig. Jag har haft ett par katastrofala dagar. Ingenting har fungerat. Varken på jobbet, i skolan eller i mina relationer. Jag har känt mig som världens ensammaste och värdelösaste människa. Självömkan. Igen.

Har ännu en gång lyckats förstora upp små grus till enorma berg vilket har gjort att jag tappat fotfästet riktigt rejält. Jag har visserligen hela tiden haft fokus på Gud och bett om hans barmhärtighet över mig men haft svårt att lägga ner HELA mitt liv, ALLA mina "problem" vid hans fötter. Vissa saker vill jag liksom hålla kvar och styra över själv, blir det inte som jag vill så blir jag sur och tycker Han är orättvist, eller åtminstone livet.

Men i bönen, i Guds närvaro, finner jag nåd, frid och framför allt hopp. Jag fick detta ord helt oanmält när allt var som värst:
Rom 5:1-5 Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Dessa ord, tillsammans med ett TV-program jag råkade slå på fick mig liksom att vakna till liv igen. Programmet handlade om en man med en svår hudsjukdom, han visste att han skulle dö men han var alltid som en solstråle och ville få ut det mesta och bästa av den korta tid han hade kvar. Dessutom arbetade han stenhårt i sitt projekt för läkemedel att bota andra med samma sjukdom. Hans problem var så mycket större än mina, hans liv så mycket mer orättivst, men han levde var dag med inställnigen att det var den bästa i livet. Jag lider inte av någon dödlig sjukdom och har heller INGET egentligen att känna orättvisa över. Ändå hamnar man där, i självömkans träsk och man tycker så enormt synd om sig själv. Tack och lov att Gud rycker upp mig när jag är därnere och geggar. Tänk att jag har fått ett så fantastiskt liv och tänk vilket HOPP jag fått om framtiden på bara några få dagar!