Någonstans där borta...


Someday I wish upon a star and wake up
where the clouds ar far behind me
where troubles melt like lemondrops away
above the chimneytops that's where you find me

Somewhere over the rainbow the skies are blue
and the dream that you dare to dream really do come true

Låten ovan (som för övrigt Ewa Cassidy gör BÄST) har etsat sig fast hos mig för tillfället. Så otroligt sorgsen och vemodig men ändå så otroligt hoppfull. Precis så känner jag mig just nu, otroligt sorgsen och vemodig men inom mig finns ett hopp om en bättre tid, inte nödvändigtvis efter detta livet, utan förhoppningsvis mycket snart i det liv jag lever just nu.

Jag har försökt att ursäkta min vemodighet, men kommit fram till att det bara blir värre. Det är mitt känslostadium just nu och en viktig läroperiod att gå igenom. En VIKTIG del i denna tid är att helt överlåta mig åt Gud. Att låta honom få knåda, beskära och forma. Det var inte bara under året på bibelskolan som han gjorde det, det gör han även nu..bara att jag tyckts missat det.. och trott att jag är färdig. Fel, Fel, Fel...! En mening Bosse sa på en teamsamling för någon vecka sen fick bli en liten väckarklocka: "Jag brukar be att jag skall få vara den människa Gud har tänkt mig att vara."

Gud forma mig till den du vill jag ska vara, jag vet att du just nu inte är helt nöjd med mig för det är absolut inte jag heller, men jag är en människa och du älskar mig trots mina fel och brister, mitt dåliga humör och mina ständiga tårar. Tack för den kärleken och tack för att du alltid vakar över mig. Tack att jag får ha mitt hopp om en bättre tid, snart. Tack att du bevarar mig, nu och för evigt. Amen.

Inga kommentarer: