Läger

Då var lägret över, i alla fall för min, robert och malins del. De andra stannar till tisdag. Vi tre hade lite annat vi behövde göra, jag skriva klart min uppsats. Det var fantastiskt roligt att få var med. Barnen var 23 stycken varav tjejerna var 7 och så var vi 13 ledare.

Det är helt otroligt hur intensiva och högljudda barn kan vara. Så fulla av liv och rörelse. För dem har livet precis börjat och de såg ut att trivas med det allihop. Det var dagar jag lärde mig jättemycket på och som jag fick uppleva Gud starkt. Andra dagen, lördagen, var det min tur att undervisa, det handlade om uttåget ur Egypten med parallell till vår frälsning och den förberedelse Gud gjort för oss i himlen. Jag hade verkligen engagerat mig, läst och skrvit ner, det kändes som det satt. Men när jag stod där och skulle undervisa, då va det som om något försvann. Jag visste inte vad jag snackade om, jag kände om och om igen hur jag stakade mig och förstod hur jobbigt det måste ha varit att lyssna. Barnen var ljuvliga. De tog åt sig ändå och de frågor jag hade svarade de klockrent på. Men jag kände mig så totalt värdelös och kunde inte förstå vad jag gjorde där. Hela den dagen gick jag som i en sorgsen dimma där tårarna hela tiden var nära att bryta ut. Tillslut gjorde dom det oxå, på kvällen, vid kvällssamlingen.

"Tänk att få vara en pusselbit i Guds stora pussel.
Det finns en plats där jag passar in.
Den har han bestämt för mig."

Dessa ord var en sång vi sjöng och en ledare berättade om hur vi vår vara en pusselbit som passer perfekt in i Guds plan. Det finns en mening med våra liv och varje människa är värdefull och viktig. Jag blev arg för att jag själv under dagen inte kunde få in detta i huvudet. Jag visste ju detta, jag är ledare, jag ska gå före. Så kom självfördömelsen. Tårarna rann.

När kvällssamlingen var slut gick jag till mitt rum och pustade ut, bad en bön. Efter en stund kom min teamarbetare, Robert. Han förstod och tog med mig en tur i bilen. Jag fick prata av mig, gråta en skvätt till och han bad för mig. Det var en stark och auktoritär bön och jag kände verkligen hur något bröts inom mig. Den stora knölen sprack och jag fick känna att jag faktiskt hade en plats. Kanske det hade gått så dåligt för att Gud ville visa mig att jag behövde vara fullkomligt beroende av honom. Dagen efter var det min tur att undervisa igen, jag var nervös men lade allt i guds händer. Den gick mycket bättre, jag visste vad jag snackade om och pedagogiken satt mycket bättre. Visst, jag är inte fullärd, jag står i början av min tjänst, men det är alltid jobbigt att känna att man misslyckats.

När vi sedan, igår, åkte hem fick vi ett så varmt avsked så det var helt obegripligt. Det ösregnade men några barn sprang med oss tioll bilen, stod där och blev blöta ända tills vi åkte och vinkade och kramade oss. När vi kom ut på stora vägen så kände vi oss alla så befriade, så otroligt lyckliga. Jag kände att nu klarar jag av precis vad som helst! Hela vägen blev en enda stor tacksägelse till Gud, inte i ren bön utan i samtal mellan tre goda vänner som älskar honom och som vill ge hela sitt liv till honom.

Det finns en plats just för mig, och det finns en plats just för dig. Ibland kasnke vi inte förstår varför jag är satt på jorden, varför jag är satt i en viss uppgift. Men det vet Gud och han vill använda oss. Tänk att ett barnläger som är tänkt för att barnen ska lära sig mer om den kristna tron och få en gudsupplevelse som håller hela livet oxå kan få vara till välsignelse för en ledare som är där och pratar om ting som har funnits ända sen barnsben ändå får en aha-upplevelse och får känna hur Gud på nytt gör något i oss och förbereder för nästa uppgift. Herre, du är fantastisk, ingen är som du. Tack för din kärlek, din omsorg och din TANKE PÅ MIG. Tack att jag är en pusselbit som passar in i ditt pussel! Här är jag, använd mig. Amen.

Markus och tidningsleken

Johnny Häger, min personliga ledarfavorit (riktigt skön pedagog) :DFrasse, Tatta, Malin och Robin i ledarspex

Baddax
Bilbygge
De färdiga bilarna

Rhoda och Tzizi i badtagen