Här kommer ett litet kollage av bilder från julen:
Med dessa bilder kommer oxå ett speciellt minne från denna jul. Mamma hade köpt mig, tina och linda varsitt sett smycken på internet som hon gömt undan i en liten brun påse. Dagarna innan jul kunde hon inte på något vis komma på var hon lagt det. Hon fick oss allihopa att leta. Till och med killarna letade efter att hon utlyst en hittelön till den som skulle finna det. Alla letade som galna. Men den syntes inte till någonstans.
En morgon sitter pappa och mamma och pratar vid köksbordet när vi andra kommer upp. Då kommer det fram att pappa tror att det är han som velat bort dem. Han har i sin ensamhet kommit fram till att det var han som såg dem allra sista gången och inser att det måste varit han som lagt dem någonstans. Var har han däremot ingen aning om. Därpå säger mamma, "men Ramon, kommer du inte ihåg när vi sa att vi lägger det här, kom i håg det". "Jo" svarar pappa "men vart var det då?" Vi skrattar så tårarna rinner åt deras virrighet. De kommer ihåg att de gömt dem, men inte var. Sedan glömmer vi det där med orden: de kommer att komma fram efter jul, när vi letar efter något annat.
Julafton närmar sig och när klockan är 18.00 på doppardagen så knackar tomten på altanen. Alla får varsitt paket, där oxå vi tre flickor får en liten ask med smyckena. De är funna! Jätteläckra var alla seten dessutom. Vi ville höra berättelsen! Mamma berättade då att när hon kommit hem dagen innan julafton så ropar pappa; "Birgitta, släpp allt och kom hit." När hon kommit håller han upp en liten påse och frågar om det är den hon letar efter. Mamma bara gapar och ser att pappa är tårögd. "Var hittade du den?!" "HÄR!" På ett ställe där vi ALLA varit och letat på hundra gånger ungefär fann han den. Detta efter att han bett en enkel bön till Gud om att finna den, NU, gått in i sovrummet och lyft på några böcker och funnit den där. Så han var lite i chock över att han fått bönesvar så snabbt. Detta har vi sedan sett som vårat speciella julmirakel 2006. Varje gång vi nu kommer att bära dessa smycken kommer vi att tänka på mamma och pappa så klart, men oxå speciellt på Gud eftersom det var han som visade vart de låg. Han finns hos oss alltid, och han vill hjälpa inte bara i sjukdom eller svåra saker, utan i vardagen, överallt, jämt och ständigt. Visst är det fantastiskt?!
Nu stundar nyår och sedan är vår vistelse i Åmål över för denna gång. Malin kommer om några dagar. Det ska bli roligt. Få lite friska fläktar här hemma. Det ser vi fram emot!
God fortsättning än en gång!
Med dessa bilder kommer oxå ett speciellt minne från denna jul. Mamma hade köpt mig, tina och linda varsitt sett smycken på internet som hon gömt undan i en liten brun påse. Dagarna innan jul kunde hon inte på något vis komma på var hon lagt det. Hon fick oss allihopa att leta. Till och med killarna letade efter att hon utlyst en hittelön till den som skulle finna det. Alla letade som galna. Men den syntes inte till någonstans.En morgon sitter pappa och mamma och pratar vid köksbordet när vi andra kommer upp. Då kommer det fram att pappa tror att det är han som velat bort dem. Han har i sin ensamhet kommit fram till att det var han som såg dem allra sista gången och inser att det måste varit han som lagt dem någonstans. Var har han däremot ingen aning om. Därpå säger mamma, "men Ramon, kommer du inte ihåg när vi sa att vi lägger det här, kom i håg det". "Jo" svarar pappa "men vart var det då?" Vi skrattar så tårarna rinner åt deras virrighet. De kommer ihåg att de gömt dem, men inte var. Sedan glömmer vi det där med orden: de kommer att komma fram efter jul, när vi letar efter något annat.
Julafton närmar sig och när klockan är 18.00 på doppardagen så knackar tomten på altanen. Alla får varsitt paket, där oxå vi tre flickor får en liten ask med smyckena. De är funna! Jätteläckra var alla seten dessutom. Vi ville höra berättelsen! Mamma berättade då att när hon kommit hem dagen innan julafton så ropar pappa; "Birgitta, släpp allt och kom hit." När hon kommit håller han upp en liten påse och frågar om det är den hon letar efter. Mamma bara gapar och ser att pappa är tårögd. "Var hittade du den?!" "HÄR!" På ett ställe där vi ALLA varit och letat på hundra gånger ungefär fann han den. Detta efter att han bett en enkel bön till Gud om att finna den, NU, gått in i sovrummet och lyft på några böcker och funnit den där. Så han var lite i chock över att han fått bönesvar så snabbt. Detta har vi sedan sett som vårat speciella julmirakel 2006. Varje gång vi nu kommer att bära dessa smycken kommer vi att tänka på mamma och pappa så klart, men oxå speciellt på Gud eftersom det var han som visade vart de låg. Han finns hos oss alltid, och han vill hjälpa inte bara i sjukdom eller svåra saker, utan i vardagen, överallt, jämt och ständigt. Visst är det fantastiskt?!
Nu stundar nyår och sedan är vår vistelse i Åmål över för denna gång. Malin kommer om några dagar. Det ska bli roligt. Få lite friska fläktar här hemma. Det ser vi fram emot!
God fortsättning än en gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar