När jag tittar ut idag kan jag inte tro att det är verklighet. Det är så otroligt vackert så jag ryser. Alla träd i massa färger och nyanser, himlen alldeles klarblå, solen lyser. Hade en sjö funnits utanför mitt fönster hade jag definitivt trott jag varit i paradiset. Det är så otroligt vackert runt omkring mig just nu. Det är klart att det får mig att tänka på skaparen till allt detta bedårande och inser hans storhet. Jag gläds och är enormt tacksam för det liv jag fått här på jorden.
För några veckor sedan kände jag mig otroligt rädd. Var det inte för "monster" under sängen så var det för våldtäktsmän ute. En kväll förra veckan när jag klockan 20.00 kom ut från biosalongen tillsammans med min goda vän ingun och skulle bege mig hem ensam så infann sig en djup rädsla. När jag hoppade upp på cykeln rann tårarna från min kind. Det var inte tårar av rädsla, det var tårar av frustration över att rädslan inom mig är så påtaglig och får mig att hålla mig inne och inte vilja bege mig ut i världen. Den kvällen insåg jag att fruktan jag bär på hindrar mig från att leva och får mig att fatta felaktiga beslut. Jag bad en tyst bön om beskydd.
Två dagar senare blir jag och några goda vänner hembjudna till en ganska nyinflyttad familj. Jättehärliga och goda. Vi åkte dit med lite tacco och festade loss en kväll. När det började bli sent och jag ville åka hem ville de andra be en bön. Såklart vi ber. Satte oss ner och bad. Efter ett tag frågar frun i huset om någon ville få förbön för något speciellt. Tystnad. Inom mig molade min rädsla och tillslut fick jag fram att de gärna fick be för mig. För att den fruktan som hindrar mig från att leva skulle försvinna. Frun lade händerna på mitt huvud och bad, högt och länge. En auktoritär bön. Tårarna rann ner för min kind och jag kände inom mig en frid och jag fick höra henne säga att hon ser två änglar vid min sida och att min rädsla skall försvinna. Det hade den redan gjort. Jesus hade gått runt i min själ och tagit bort allt mörker och gett mig frid.
Sedan den dagen har jag inte varit rädd. Jag vet naturligtvis att världen är ond och att vissa ställen och människor skall man hålla sig undan ifrån, men jag vet även att där jag går med Jesus, där kommer han beskydda mig. Jag behövde ett möte med honom och jag fick det. En helt vanlig kväll tillsammans med goda vänner.
Tack Herre för att Du vill visa mig att jag aldrig går ensam. Tack att Du leder mig på Dina vägar och håller mig i Din famn. Tack för att Du vill möta mig var dag och att du vill ge mig den trygghet jag behöver för att leva varje dag. AMEN
För några veckor sedan kände jag mig otroligt rädd. Var det inte för "monster" under sängen så var det för våldtäktsmän ute. En kväll förra veckan när jag klockan 20.00 kom ut från biosalongen tillsammans med min goda vän ingun och skulle bege mig hem ensam så infann sig en djup rädsla. När jag hoppade upp på cykeln rann tårarna från min kind. Det var inte tårar av rädsla, det var tårar av frustration över att rädslan inom mig är så påtaglig och får mig att hålla mig inne och inte vilja bege mig ut i världen. Den kvällen insåg jag att fruktan jag bär på hindrar mig från att leva och får mig att fatta felaktiga beslut. Jag bad en tyst bön om beskydd.
Två dagar senare blir jag och några goda vänner hembjudna till en ganska nyinflyttad familj. Jättehärliga och goda. Vi åkte dit med lite tacco och festade loss en kväll. När det började bli sent och jag ville åka hem ville de andra be en bön. Såklart vi ber. Satte oss ner och bad. Efter ett tag frågar frun i huset om någon ville få förbön för något speciellt. Tystnad. Inom mig molade min rädsla och tillslut fick jag fram att de gärna fick be för mig. För att den fruktan som hindrar mig från att leva skulle försvinna. Frun lade händerna på mitt huvud och bad, högt och länge. En auktoritär bön. Tårarna rann ner för min kind och jag kände inom mig en frid och jag fick höra henne säga att hon ser två änglar vid min sida och att min rädsla skall försvinna. Det hade den redan gjort. Jesus hade gått runt i min själ och tagit bort allt mörker och gett mig frid.
Sedan den dagen har jag inte varit rädd. Jag vet naturligtvis att världen är ond och att vissa ställen och människor skall man hålla sig undan ifrån, men jag vet även att där jag går med Jesus, där kommer han beskydda mig. Jag behövde ett möte med honom och jag fick det. En helt vanlig kväll tillsammans med goda vänner.
Tack Herre för att Du vill visa mig att jag aldrig går ensam. Tack att Du leder mig på Dina vägar och håller mig i Din famn. Tack för att Du vill möta mig var dag och att du vill ge mig den trygghet jag behöver för att leva varje dag. AMEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar