Idag har det inhandlats diverse småprylar för resan. Det sista vaccinet skulle tas men blev uppskjutet tills imorgon. Oron börjar smyga omkring i kroppen och spänningen stiger.
I söndags bad vår församling speciellt för oss och det kändes ( som det i och för sig ofta brukar, men denna söndag speciellt) som om hela möten var till mig. Sydafrikanske pastorn Peter Watt predikade utifrån Ps 27:1
Efter mötet i söndags kom en farbror fram till oss och ville be en bön för oss. Det var så starkt. Han välsignade våra fötter och våra händer och det kändes så rätt. Det är precis det jag vill vara, Guds händer och fötter. De tankar och känslor som hindrar mig från att göra det Gud skall inte finnas där för de löften Gud har gett mig kommer att hålla. Pastorn utmanade mig i söndags med orden: Vågar du leva UNDER Guds löften? Jag ropade JAA! Tyst för mig själv. Men Gud hörde och han ser mig och omsluter mig. Vilken frid. Det kommer mig utsökt att tänka även på
Jes 54:10, ännu ett ord som återkommer i mitt liv och på min blogg. Men ett löfte som är så stort och så starkt att jag hisnar bara vid tanken på hur stor Gud är.
Om än bergen rubbas
Jag befinner mig hos Ingun och Elisabet. Två av mina närmaste vänner som har tagit mig till sitt hjärta och öppnat sitt hem för mig och alla mina hundra saker. Här bor, äter och sover jag så gott.
Jag kan ännu inte fatta att jag om bara några dag sitter på ett plan tillsammans med Malin och Linda och marken under mig lyfts upp för ett halvt dygn. Jag vet preciis hur jag kommer att känna mig då och där och det är blandade känslor. Jag vill hoppa av här och nu samtidigt som jag vill skynda mig fram till måndag.
I söndags bad vår församling speciellt för oss och det kändes ( som det i och för sig ofta brukar, men denna söndag speciellt) som om hela möten var till mig. Sydafrikanske pastorn Peter Watt predikade utifrån Ps 27:1
Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?
Det klockrena bibelordet som burit mig så ofta! Framförallt i dessa resans planer. Jag ska inte i detalj ta predikan här och nu, men jag vill säga att jag blev så upplyft och välsignad och jag är alldeles övertygad om att Gud använde denna man till att lugna mig. Jag vill tjäna Herren, kosta vad det kostar vill. Även om jag inte kommer hem igen så vet jag att jag gjort det Gud kallat mig till här och nu. Därför tror jag oxå att Hans vilja kommer att ske och att Han kommer beskydda och vara med mig och de andra tjejerna jämt och ständigt.
Efter mötet i söndags kom en farbror fram till oss och ville be en bön för oss. Det var så starkt. Han välsignade våra fötter och våra händer och det kändes så rätt. Det är precis det jag vill vara, Guds händer och fötter. De tankar och känslor som hindrar mig från att göra det Gud skall inte finnas där för de löften Gud har gett mig kommer att hålla. Pastorn utmanade mig i söndags med orden: Vågar du leva UNDER Guds löften? Jag ropade JAA! Tyst för mig själv. Men Gud hörde och han ser mig och omsluter mig. Vilken frid. Det kommer mig utsökt att tänka även på
Jes 54:10, ännu ett ord som återkommer i mitt liv och på min blogg. Men ett löfte som är så stort och så starkt att jag hisnar bara vid tanken på hur stor Gud är.
Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren.
Vem är jag Gud, att du bryr Dig om mig? Vem är jag som Du satt till denna värld och vad är min uppgift? Du har gett mig livet, här står jag. Gör vad Du vill. Jag är Din. Tack för Dina löften och tack för att Du visar mig om och om igen hur stor och sann Du är! Led mina fötter, ta mina händer, visa mig de människor Du vill beröra genom mig och lär mig lyssna in Dina andetag. Din nåd är ny varje morgon, min litenhet gör sig påmind om och om igen men med den oxå din storhet. Den överskrider allt. TACK. Amen.
bilden från:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar