Historia

Det händer ganska ofta att jag faller tillbaka i tiden. Det kan vara i helgen som precis gått, det kan vara att jag är tillbaka i Argentina, men det kan oxå vara flera år bak i tiden. Jag känner känslor jag kände då, jag ser personer och händelser. Oftast är det tyvärr en tråkig historia på något sätt. Det är händelser som jag tyckte var jobbiga och påfrestande, relationer som bara sög musten ur mig och känslor jag är glad att jag kommit över. Jag har levt ett lugnt och harmoniskt liv, hela tiden så det är inte några skräckupplevelser. Det handlar oftast om människors sätt att behandla mig, och situationer jag hamnat i som jag då inte var så bra att ta mig ur för jag såg inte att det var osunt just då.

När jag idag kom tillbaka i tankarna för några år sedan kan jag se mig som så otroligt omogen och ovetandes om olika konsekvenser och feghet till att våga ta i. Jag känner mig mycket mer erfaren och mogen nu och önskade att jag hade haft det jag har nu, då. Men å andra sidan är det kanske just för de händelserna och de personerna för några år sedan som gett mig den erfarenhet idag. Jag vet inte, men kanske är det så.

Det jag i alla fall vet är att jag alltid haft min familj bakom mig, de har alltid funnits där och peppat och gett mig stöd och jag älskar dem för det. Sedan ser jag min man genom allt oxå. Han fanns alltid där och hjälpte mig genom olika situationer. När vi insåg, för cirka 2 år sedan att vi faktiskt hade känslor för varandra upprörde det både oss och andra men vårt motto har sedan dess varit: "Störst av allt är kärleken". Kärleken övervinner allt. Det finns ingen eller inget som kan hindra kärleken att finnas eller visa sig. Vi kunde inte hindra den kärlek som vuxit sig stark från vår långa vänskap och det är även alla människor runt omkring och händelser kring dem som fått oss att komma dit vi är idag.

Jag ångrar inget jag gjort och jag ångrar inga vänner jag haft, men jag är glad att vissa personer gått vidare och har lämnat mig ifred. Jag är oftast aldrig så stark att jag själv kan gå för jag känner alltid ett ansvar, men när personer själva går kan det lätta en stor sten från mitt bröst. Framförallt när jag vet att de klarar sig utan mig. Bättre utan mig.

Gud har hjälpt mig genom alla prövningar. För några år sedan då jag kände stor hopplöshet fick jag ordet: "för den som älskar Gud, samverkar allt till det bästa". Det är precis vad det har gjort. Gud ser till alla sina barn och han ger dem allt vad de behöver.

Jag tycker det är jobbigt att falla tillbaka till dessa händelser, det ger mig en känsla jag inte känner mig tillfreds med, men när jag tänker på ordet ovan så vet jag att allt som hänt haft en mening och det är trots allt tråkigt och jobbigt som jag finns nu och mår så bra och är så lycklig. Det har stärkt mig och det har stärkt min kärlek till min man och jag har sett vad sann vänskap verkligen innebär. Det ger mig ett leende på läpparna och jag kan gå vidare.

Då jag bara såg ett par fotspår i sanden,

trots att du lovade mig att gå med mig överallt
svarade du mig: "du såg ett par, och de var mina. Jag bar dig".