Läste en så fin text om överlåtelse i Wilfrid Stinissens bok Mitt liv i dina händer som jag vill dela med mig av. Jag kommer inte kommentera någonting, utan bara låta texten tala så starkt som den gör.
"I åratal, som tycktes vara sekler, hade jag en dröm. Redan som liten pojke:
Jag satt helt ensam på jorden.
Helt ensam.
Såg mig själv sittande på detta stora klot.
Då började det.
Den ständiga återkommande förfärliga ångesten.
Klotet satte igång att snurra. Med rasande fart.
Träden knäcktes. Bergen föll omkull.
Havet sköljde upp ur djupen.
Vinden tjöt i mina öron: Släpp taget! Släpp taget! Släpp taget!
Jag släppte inte taget. Jag klängde mig fast vid jorden
med mun och händer och fötter.
För jag var rädd. Vad blir det av mig
i denna rymd, i denna natt?
Aldrig, aldrig...
Helt ensam.
Såg mig själv sittande på detta stora klot.
Då började det.
Den ständiga återkommande förfärliga ångesten.
Klotet satte igång att snurra. Med rasande fart.
Träden knäcktes. Bergen föll omkull.
Havet sköljde upp ur djupen.
Vinden tjöt i mina öron: Släpp taget! Släpp taget! Släpp taget!
Jag släppte inte taget. Jag klängde mig fast vid jorden
med mun och händer och fötter.
För jag var rädd. Vad blir det av mig
i denna rymd, i denna natt?
Aldrig, aldrig...
Tills jag vaknade. Våt av svett och ångest.
Nu är jag trettionio år. Jag har släppt taget. För ungefär sex år sedan. Inte i en dröm. Men på dagen. Mitt i verkligheten. Och jag kände: nu är det ute med mig, nu kan vad som helst hända. Sorg eller glädje, vad som helst! Jag lossade greppet. Jag överlämnade mig åt Guds vilja i något som blev allt tydligare, något som gällde liv och död. Jag drogs med i tomheten, jag förlorade varje hållhake, förlorade fotfästet. Sådant kan göra en galen. Man kunde ta livet av sig. Allt blir en främmande. man känner verkligen att man tappat taget. Att man är förlorad. Man måste bli räddad, bli född på nytt ur blod och mörker.
Och när det väl kommit så långt blir allt nytt, till och med en blomma, en fjäril. Eller vindes böljande i vassen. Men framför allt Han.
Det gäller verkligen allt eller inget. Det blir himmel eller helvete för en människa. Hon blir människa eller en omänsklig varelse. Särskilt efter Sonenes människoblivande står du inför det nådefulla valet. En gång! Senare ser du att det var mot detta livet pekade, såsom det gamla förbundet mot det nya. Såsom natten mot dagen. Såsom att förlora livet mot att vinna det.
Jag skriver detta för dem som vet det, för att de skall glädja sig med mig i Herren. Och för dem som står inför det, för att de inte skall vända tillbaka, ty Herren är oxå herde i natten. Han leder dig genom mörka dalar, och dit ditt hjärta egentligen längtar kan det endast komma genom mörka dalar.
Det stormar en orkan av kärlek över jorden, hans, ryckande, lockande, ropande: släpp taget, ge er, i Guds namn, ge er ändå allesammans."
Och när det väl kommit så långt blir allt nytt, till och med en blomma, en fjäril. Eller vindes böljande i vassen. Men framför allt Han.
Det gäller verkligen allt eller inget. Det blir himmel eller helvete för en människa. Hon blir människa eller en omänsklig varelse. Särskilt efter Sonenes människoblivande står du inför det nådefulla valet. En gång! Senare ser du att det var mot detta livet pekade, såsom det gamla förbundet mot det nya. Såsom natten mot dagen. Såsom att förlora livet mot att vinna det.
Jag skriver detta för dem som vet det, för att de skall glädja sig med mig i Herren. Och för dem som står inför det, för att de inte skall vända tillbaka, ty Herren är oxå herde i natten. Han leder dig genom mörka dalar, och dit ditt hjärta egentligen längtar kan det endast komma genom mörka dalar.
Det stormar en orkan av kärlek över jorden, hans, ryckande, lockande, ropande: släpp taget, ge er, i Guds namn, ge er ändå allesammans."
1 kommentar:
Den texten talar verkligen starkt. Precis detta pratade vi om i vårt team igår. Tänk, att det ska vara så svårt att släppa taget.
Låter som en spännande bok!
Tack för att du delar med dig av dina tankar!
Love u!
:m
Skicka en kommentar