När jag nu sitter här, söndagkväll, och är hur trött som helst efter en slitig helg så är jag lite irriterad. Irriterad över allt gnäll. Jag sitter även och är besviken. Både på mig själv och andra och det vad gäller att prioritera goda ord och goda gärningar istället för att tänka på sig själv och det som gagnar mig bäst.
Under helgen vaknade jag upp ur min egen pessimism och ångrade saker jag sa och antydde. Det gällde människors beteende inför vissa saker, det gällde även människors hanterande av vissa positioner de satt i. Vi är ju alla olika och agerar och hanterar saker olika, varför ska jag alltid bli irriterad bara för att saker inte löses och hanteras på det sätt jag vill eller det sätt jag hade löst det på om jag hade ansvar!?
I lördags på mötet diskuterades en fråga på Koinonia (församlingens månadsmöte då beslut och svåra frågor behandlas) som jag först tyckte var lite rolig och komisk men som sedan slutade med en känsla jag inte tyckte om. Det var en fråga vad gäller hur församlingens möten skulle annonseras. Jag kan inte förstå hur en sådan här fråga kan uppröra så många och få så många att bli irriterade på vissa personer. Jag talar även till mig själv. När sedan frågan fortsatte att behandlas efter mötets slut så frågade jag en närstående till mig: hur kan man vara så inne i en sådan här fråga!? Han svarade: "vadårå? Det är väl bra att de är engagerade." Då tände jag till. Jo, visst är det bra att människor är engagerade men tänk vad underbart det hade varit om alla var så engagerade i tex barnen. Varför det inte kommer mer än 20 barn i veckan till kyrkan med en församling med nästan 1000 medlemmar?! Eller vara så engagerade att de bryter mot alla gränser och går med en förening som går omkring på uppsalas gator i tid och otid för att visa människor att de är älskade och att det finns en tid efter den här tiden, berätta de goda nyheterna med andra ord. Frågor av annonsers slag kan vara viktiga oxå, i ett visst mått, men inte då de skapar irritation och hårda ord. Jag vill inte vara med om detta igen. Vad är det som gör att vi människor nästan njuter av att kunna snacka lite skit och slänga ris på människor med högre makt och position bara för de inte tycker och tänkter just som vi?!
Jag fattade ett beslut i sittande stund. Jag ska göra allt i min makt för att vara positiv och uppmuntrande. Det kommer en stundande tid, då solen går upp över en annorlunda himmel, då vill jag inte vakna upp med bagaget av egoism, trångsynthet och pessimism. Jag vill vakna upp i en strålglans av smittande glädje, uppmuntran och positivism.
Herre, hjälp mig att lämna hårda ord och skitsnack bakom mig. Hjälp mig att i stället ta till det positiva och goda i varje person och situation. Tack för att Du genom Din död gått före oss på alla plan. Jag kan aldrig bli så god som Dig, men Du lever i mig. Hjälp mig att låta det synas!
Bild från: http://www.pixgallery.com/dbimages/sk/115000895.jpg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar