Att vara tacksam för varje ledig sekund har jag redan lärt mig att uppskatta och att älska som om jag skulle dö imorgon. Jag måste det, vill inte göra saker eller säga saker som inte är väl valda. Jag märker HELA tiden hur jag bara får ur mig saker ibland som saknar substans och som skadar mer än bygger. Hur jag säger dumma saker till dem jag älskar mest, inte för att jag är arg eller irriterad på dem utan för att de är de som finns där just då det brister för mig på något område. Men jag vägrar låta det vara så resten av livet. Jag måste utvecklas och förbättras på alla plan och en sång som talat VÄLDIGT starkt till mig på senaste är:

Låt vart ord ifrån min mun

Och var tanke som mitt hjärta bär

Behaga dig Gud, behaga dig Gud

Om varje ord jag säger och varje tanke jag tänker behagar Gud så kan det inte bli fel. Jag felar på båda planen varje dag. Men min bön och min sanna, innerliga längtan är att faktiskt försöka låta Gud påverka mig så att mina ord blir välvalda och mina tankar goda. Vill inte Gud veta av dem vill heller ingen människa veta av dem eller åtminstone BÖR ingen människa veta om dem.