Gud, vårt ankare i livet

Nu är jag hemkommen till vackra Lidingö med alla bestyr jag har att uträtta här i några månader till. Jobbet känns hur bra och roligt som helst. Det är värre med skolan. Konkurshotad församling där i stort sett alla lärarna inte undervisar längre. Inget är vad det borde, kanske är det just därför det känns än mer spännande att stanna kvar och se vad Gud kan göra med skolan och med oss studenter. Jag brukar ju alltid säga att livet med Gud är spännande och innehållsrikt. Att stanna kvar innebär att våga ta steget att fortsätta undervisningen med en inställning av att Gud satt mig där och jag tänker fullfölja det han vill lära mig. DET är spännande och utmanade! Kanske att allt strul som människor orsakat inte är Guds mening, men Han kan ordna allt till det bästa, både för skolan som sådan och för alla studenter, inklusive mig själv. Jag har i alla fall bestämt mig, jag kommer gå kvar!

Igår fick jag ett samtal av en tjej som står mig mycket nära. Det var ett smärtfyllt samtal och för första seriösa gången i mitt liv fick jag prova på att känna smärtan hos någon annan. Aj, vad ont det gjorde och vilka tårar som fälldes både under och efter samtalet. Vi ropade till Gud bägge två och det är det enda man kan göra i svåra situationer, han är den ende vi kan förlita oss på. Hur utgången än blir tror jag att det kommer bli som Herren vill, trots att det kan orsaka enorma smärtor.

Två bibelord fick jag upp efter samtal och bön. Två klassiska men underbara ställen som förevigas i mitt hjärta:

Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand
Jes 41:10

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN,
nämligen fridens tankar och inte ofärdens
för att ge er en framtid och ett hopp.
Ni skall kalla på mig och komma och be till mig,
och jag skall höra er.
Jer 29:11-12